Museer och konst i Rom: Rafael, Caravaggio och Velázquez i tre palats

Med munkarnas hjälp fördes Rafaels Gravläggningen ut ur en kyrka i Perugia natten mellan den 18 och 19 mars 1608. Tavlan nådde Rom och blev påven Paulus V:s gåva till hans systerson, kardinal Scipione Borghese. Den hade målats för en sörjande mors kapell. Hundra år senare visade sig en annan familjs konstbegär starkare än bandet till platsen.

Roms palats är fulla av sådana adressbyten. Under två dagar följer vi tre samlingar: Galleria Borghese, Palazzo Barberini och Galleria Doria Pamphilj. Familjenamnen är ledtrådar till historierna, mer än skyltar över dörren. Ge Borghese en egen förmiddag. Förena Barberini och Doria Pamphilj följande dag med lång lunch och promenad emellan. Målningarna tillhör samlingarna, men våra uppgifter bekräftar inte deras nuvarande placeringar. Kontrollera tillgängligheten innan du bygger resan kring ett verk.

Borghese: samlarens morbror var påve

En anklagelse om olagligt vapeninnehav fällde målaren Giuseppe Cesari, kallad Cavalier d’Arpino. År 1607 konfiskerades hans tavlor, och Paulus V gav samlingen till Scipione. Bland dem fanns Caravaggios Självporträtt som Bacchus, ofta kallad Den sjuke Bacchus. Man kan beundra druvorna och samtidigt fråga hur tavlan nådde familjen. Sysslorna hör ihop.

Den unge mannens osunda hy gör honom till en besvärlig reklampelare för vinguden. Kroppen vrids mot oss, handen höjer ljusa druvor och stenhällen lägger frukten inom tänkt räckhåll. Identifieringen som självporträtt är en tolkning, av forskare kopplad till Caravaggios dokumenterade sjukhusvistelse i Rom. Den ger ingen tillförlitlig diagnos. Bilden erbjuder en kropp som vägrar bete sig som ett ideal. Guden verkar betydligt sårbarare än frukten.

Följ den kroppsliga ansträngningen över pannån i Rafaels Gravläggningen. Kristus bärs mot graven, han tas inte ned från korset. Atalanta Baglioni beställde tavlan till kapellet där hennes mördade son Grifonetto låg begravd. Bärarnas arbete och kvinnornas förtvivlan gör sorgen till handling: någon måste stödja en tyngd, någon måste fånga en person som faller.

Kunskapen om beställningen och den senare stölden förändrar besöket. En gång var detta bilden genom vilken en familj mindes ett dödsfall. I Borghesesamlingen vittnar den också om en annan familjs förmåga att få vad den ville ha. Galleriets skönhet blir mer intressant när historien får förbli obekväm. Spara tid åt parken efteråt, där målningarnas täta känslorum kan lätta sitt grepp.

Barberini: ett namn på en kvinnas arm

Rafael satte signaturen på armbandet i La Fornarina. Kvinnan bär hans namn, men bilden ger oss inte säkert hennes. Traditionen identifierar henne som Margherita Luti, en bagares dotter och Rafaels älskade. Den lockande historien är omstridd. Den som presenterar den som fastslagen biografi ger större säkerhet än beläggen tillåter.

Osäkerheten behöver inte göra porträttet avlägset. Ett tunt tyg täcker knappt kroppen, medan den utsirade huvudbonaden och armbandet ger andra sätt att vara klädd. Gesten kan verka skyddande, inbjudande eller helt enkelt hållen för målaren. Läsningarna konkurrerar eftersom gestalten är bestämd nog att verka möjlig att känna och förbehållsam nog att motstå en fullständig förklaring. Armbandet är en ovanligt direkt plats för en målares signatur. Se på det innan en kärlekslegend tillåts fylla hela porträttet.

Barberinifamiljen ägde La Fornarina senast 1642. Palatset hade börjat ta form efter att Maffeo Barberini blivit påve Urban VIII 1623. Två år senare köpte han Sforzas egendom åt sina brorsöner. Carlo Maderno införlivade den befintliga villan i ett större förslag; Bernini tog över efter Madernos död. Arkitektur kunde, liksom en samling, tillkännage att en familj hade gjort entré.

Byggnaden erbjuder ett bra skalbyte efter porträttet. Berninis fyrkantiga trappa och den ovala trappa som förknippas med Borromini gör själva rörelsen till en del av palatsets uppvisning. Konstruktionen går att beundra samtidigt som man minns vem som skulle imponeras. Besökaren i en påvlig familjs hem befann sig redan i ett argument om dess betydelse innan han nådde tavlorna.

En bankir drar för förhänget

Ottavio Costa skyddade Caravaggios Judit och Holofernes med ett sidenförhänge och föreskrev att den skulle stanna i familjen. Tavlan tillhör nu Barberinisamlingen. Den tidige ägaren kunde styra ögonblicket då andra fick se den. Tanken gör det målade röda draperiet ovanför dödandet dubbelt teatralt.

Judit sträcker armarna mot offret medan hon drar överkroppen undan. Tjänstekvinnan väntar med säcken. Caravaggio väljer själva handlingen, innan någon kan ordna huvudet till en trofé eller inta en värdig pose. Bråkdelen av en sekund ger skäl att uppmärksamma bilden bortom det våldsamma motivet: avsikt, tillbakaryggande och praktisk hjälp pågår samtidigt. Den blir ett strängt sällskap till Rafaels förbehållsamma närhet.

Doria Pamphilj: att bli granskad av modellen

Velázquez reste till Italien 1649 för att köpa målningar åt Filip IV av Spanien. I Rom målade han också Påven Innocentius X. Ett uppdrag att förvärva konst gav ett porträtt som kunde oroa sina egna betraktare. Påven sitter omgiven av rött, men ansiktet är för individuellt för att försvinna i ämbetets utrustning.

Se hur lite modellen tycks anstränga sig för att ta emot dig. Ögonen arbetar; munnen ger inget välkomnande. Det är frestande att hitta på en privat dom över karaktären, men porträttet erbjuder ett möte, inte tillträde till ett medvetande. På 1800-talet beställde furst Filippo Andrea V Doria Pamphilj en separat kammare för målningen. Familjen gjorde en mans målade närvaro till en arkitektonisk händelse.

En stillsammare förhandling pågår i Caravaggios Vila under flykten till Egypten. Josef håller noter åt en fiolspelande ängel medan Maria och barnet sover. Noterna går att läsa: de kommer från ett verk av den flamländske tonsättaren Noel Bauldwijn med ord ur Höga visan. En flyktingfamiljs vila blir en osannolik kammarkonsert, där Josef hjälper till som notställ. Olimpia Maidalchini Pamphilj köpte målningen 1650, under samma tid som Velázquez målade påven.

Boka först den Borghesevisning du helst vill ha och ordna de andra två palatsen kring den. Bekräfta öppettider och närvaron av oumbärliga tavlor nära avresan. Håll kvällen efter Doria Pamphilj fri: något att dricka och en oplanerad promenad är bättre sällskap åt ansiktena än ännu en bokning att skynda till.