Museer och konst i Venedig: Giorgione, Tizian och Veronese

Den 18 juli 1573 fick Paolo Veronese förklara en man med näsblod. Han måste också redogöra för beväpnade tyskar och en gycklare med papegoja. Inkvisitionen ifrågasatte sällskapet han hade samlat kring Kristus vid måltiden. I sitt försvar framförde Veronese bland annat ett praktiskt skäl: duken var stor, och det hade funnits plats för fler människor.

Målningen levde vidare som Festen i Levis hus. Den är en bra början i Venedig, där staden ständigt gör sig påmind i de heliga berättelserna. Soldater kliver in i en biblisk måltid, kanaltrafik avleder blicken från ett mirakel och en gammal målare förhandlar om platsen för sin grav. Tillbringa en förmiddag med bilderna på Gallerie dell’Accademia och ta dem sedan med dig ut på eftermiddagens promenad. Samlingsuppgifterna visar var verken hör hemma, men bekräftar inte var de visas just nu. Kontrollera före resan de målningar som är avgörande för ditt besök.

Veronese ändrar inbjudan

Dominikanklostret Santi Giovanni e Paolo behövde ersätta en måltidsscen av Tizian som hade brunnit upp. Veronese levererade en väldig bankett. Kristus sitter i mitten av Festen i Levis hus, medan arkitekturen runtom ger plats åt människor som verkar ha egna angelägenheter. Att äta, servera och titta på har blivit små sysselsättningar för sig.

Domstolen krävde ändringar inom tre månader, på Veroneses bekostnad. Han valde i stället att ange motivet som Levis fest, med hänvisning till Lukas femte kapitel. En middag med syndare kunde rymma ett annat umgänge än nattvarden. Inskriften ändrade villkoren för hur folkmassan skulle uppfattas.

Den lösningen gör det särskilt givande att studera kanterna. Människorna som orsakade besvären är inga dekorativa misstag som råkat slinka med; de står för mycket av bildens liv. Veronese försvarade soldaterna som lämpliga vakter i ett förmöget hushåll. Tavlan var gjord för en klostermatsal, där en verklig gemenskap skulle äta under en avbildad. Den dagliga publiken kände till matservering likaväl som betraktelser över Skriften.

Miraklet får knappt plats i bilden

Carpaccio förlägger undret nära kanten i Det heliga korsets mirakel vid Rialtobron. Under en loggia blir en man botad genom korsreliken. På större delen av duken fortsätter Venedig sin dag. Kanalen, båtarna och människorna har nästan lagt beslag på en beställning som egentligen gällde något annat.

Scuola di San Giovanni Evangelista ägde reliken, och målningen ingick i en bildsvit för brödraskapet. Igenkännliga platser gav berättelserna fäste i vardagen. Miraklet kunde tilldelas en adress, med plats runtom för andras ärenden. Folkmassan gör tron till en del av en bebodd stad i stället för en händelse avskild på en scen.

Rialtobron på bilden är av trä och har en rörlig mittdel som låter fartyg passera. Den detaljen gör Carpaccios Rialto till ett bra sällskap när du går dit på eftermiddagen. Nöj dig inte med en enkel jämförelse av typen förr och nu. Bron förklarar hur staden fungerade, medan miraklet ute i kanten berättar vem som betalade för att få den målad. Duken kom till Accademia 1820, efter Napoleonstidens indragningar av institutioner.

Tintoretto avbryter en bestraffning

Slaven har trotsat sin herre genom att göra en pilgrimsfärd till Venedig. Bestraffningen börjar, och tortyrredskapen går sönder. I Tintorettos Den helige Markus befriar en slav anländer Markus ovanför den blottade kroppen och får en offentlig grymhet att sluta i ett offentligt misslyckande. Åskådarna har mycket att reagera på.

Scuola Grande di San Marco beställde målningen till sin kapitelsal. Redan i april 1548 lovordade Pietro Aretino den i ett brev. Tintoretto låter institutionens skyddshelgon ingripa lika brådskande som någon som kommer för sent för att hinna använda dörren. Det diagonala nedstörtandet och kroppen nedanför förbinder himlen med marken, med knappt något andrum däremellan.

Även denna duk fördes bort från Venedig vid de franska beslagen 1797 och återkom 1815. Dess historia förklarar delvis varför Accademia rymmer så många scener målade för andra venetianska byggnader. Museet består till en del av stadens interiörer som har flyttats ur sitt sammanhang. På en promenad mot Santi Giovanni e Paolo ger den intilliggande Scuola di San Marco åter den ursprungliga beställningen en plats i staden, även om målningen numera hör hemma på Accademia.

Giorgione låter oss sakna slutet

När Marcantonio Michiel såg Stormen i Gabriele Vendramins samling 1530 beskrev han ett litet landskap med oväder, en kvinna och en soldat. Inte ens denna tidiga anteckning ger någon säker förklaring till händelsen. Senare betraktare har föreslagit bibliska motiv, antika myter och hyllningar till beställarens familj. Oenigheten har överlevt generationer av ägare.

Vädret är lättare att förstå än handlingen. Blixten slår över byggnaderna på andra sidan vattnet; den ammande kvinnan tittar ut ur bilden, medan den stående mannen upptar förgrundens andra sida. Ingen av dem tycks ge någon säker ledtråd till den andre. Avståndet mellan dem har blivit en del av motivet. Du kan följa bron och vattnet in i bilden utan att få veta vad gestalterna förväntas ha gjort.

Stormen stannade i venetianska samlingar fram till förvärvet till museet 1932. Efter Veroneses och Tintorettos offentliga folksamlingar erbjuder den ett mindre och mer privat möte. Deras bilder förklarar skeendet med hjälp av mängder av vittnen. Giorgione lämnar oss nästan utan vittnen alls, under en himmel som snart ska förändras.

Tizian försöker ordna sitt eget slut

Med Pietà tänkte Tizian ordna en målning till Frarikyrkan i samband med sin begravning där. Överenskommelsen gick om intet och bilden återvände till hans ateljé. Han dog 1576; Palma Giovane slutförde den senare och noterade sin insats i en inskrift. Inte ens en målare som planerade bilden för sin egen grav kunde styra dess slutliga form.

Den gamle knäböjande mannen brukar uppfattas som ett självporträtt av Tizian. En kropp sträcker sig mot Kristus, medan stenarkitekturen förblir likgiltig inför mänskliga behov. Färgbehandlingen ligger långt från den välordnade banketten i början av turen. Där Veronese ger ögat oräkneliga sociala möten begränsar Tizians Pietà sällskapet till människor som står inför döden.

Låt målningen som dröjer sig kvar bestämma eftermiddagen. Gå till Frarikyrkan för att se sammanhanget kring Tizians grav, eller mot Rialto och Santi Giovanni e Paolo för att följa stadens offentliga beställningar. Pressa inte ihop båda promenaderna till en kapplöpning före middagen. Venedig blir lättare att minnas när det finns tid att svänga fel och komma tillbaka över en annan bro.