Museer och konst i Lille: David, Goya, Delacroix och Monet på Palais des Beaux-Arts

Hjälmen har blivit en tiggarskål. I Davids Belisarius ber om allmosor håller ett barn fram den medan en kvinna ger pengar och en soldat slår ut med armarna. Han har känt igen sin förre befälhavare. Igenkännandet kommer för sent för att bevara den gamle mannens värdighet, men i tid för att låta betraktaren förstå vad som hänt.

Där kan dagen på Lilles Palais des Beaux-Arts gärna börja. Den offentliga makten tappar gång på gång fattningen i samlingen. En general tigger, Medeas famn blir ett hot och Goyas äldre kvinnor möter en ovälkommen besökare med kvast. Målningarna förtjänar var sin stund av uppmärksamhet, med en paus innan Monets London börjar försvinna i vädret.

Palatset självt dokumenterar en kommunal ambition. Det öppnade 1892 och infriade borgmästaren Géry Legrands löfte; staden fick tillstånd att låna mer pengar och hålla ett lotteri för att bidra till finansieringen. Lille ville ha en byggnad i proportion till samlingen. Du behöver inte återgälda ambitionen genom att se allt på ett besök. Fyra möten med fem målningar ger en mer hanterlig eftermiddag.

Davids general söker akademiens godkännande

David förberedde Belisarius ber om allmosor för att godkännas av kungliga akademien och visade den på Salongen 1781. En målning om en mans fall hjälpte en annan att etablera sin karriär. Kungen köpte den inte; David sålde den till kurfursten av Trier och Lille förvärvade den till slut 1863.

Episoden är en legend, ingen tillförlitlig redogörelse för den bysantinske generalens sista år. Berättelsen om hur Belisarius bländades och blev tiggare blev populär århundraden efter hans död. Jean-François Marmontels roman från 1767 återupplivade den för målare och beställare som intresserade sig för maktmissbruk. David kunde göra orättvisan läsbar utan att rekonstruera ett verkligt gatumöte.

Hjälmen utför mycket av arbetet. Den hör till den militära identitet soldaten känner igen, men dess omedelbara uppgift är att ta emot ett mynt. Barnet förmedlar mellan den blinde och givaren. Bakom dem förvandlar soldatens höjda armar privat välgörenhet till en offentlig upptäckt. Gestalterna får inte veta samma sak i samma ögonblick.

Läs händerna före ansiktena. Givarens lilla handling och soldatens stora reaktion hör till olika uttryck, medan Belisarius inte kan se någondera. David ger betraktaren den obekväma positionen att veta mer än huvudpersonen. Scenens storslagenhet beror på en förödmjukande vanlig transaktion: en liten summa som läggs i en uppochnedvänd del av en rustning.

Delacroix behåller Medea i Paris ett år till

Staten köpte Delacroix Medea till Lille efter Salongen 1838. Ändå bad han att den skulle stå kvar på Musée du Luxembourg ett år innan den lämnade Paris. Målningens destination låg i landsorten; skaparen ville fortfarande ha huvudstadens publik. Förvärvet kunde vara avgjort medan kampen om synligheten fortsatte.

Medea håller barnen hon snart ska döda. Jasons övergivande ger mytens fruktansvärda motiv, men bilden stannar före handlingen. Kniven ändrar innebörden av kropparna som pressas samman. Det som på avstånd kunde likna en mor som skyddar sina barn blir en situation de behöver skyddas från.

Delacroix ger gruppen en kompakt kraft. Barnen kan inte bara kliva ur arrangemanget, och moderns grepp tar utrymmet där en omfamning borde ge trygghet. Följ huvudets riktning och armarnas tryck var för sig. De gör olika saker. En del av kroppen är uppmärksam på det som finns utanför gruppen; en annan håller offren kvar i den.

Man behöver inte dröja vid ett föreställt efterspel. Valet av ögonblicket före är redan tillräckligt. Efter Davids general, vars katastrof ligger i det förflutna, placerar målningen katastrofen framför oss och låter oss vänta. Dukarna ger två mycket olika skäl till att en gestalt inte kan fly från ögonblicket målaren gett den.

Goyas par som gjordes till ett par

Skyltarna tycks erbjuda en färdig läxa. De gamla kvinnorna, eller Tiden kan ställas mot Brevet, även kallad De unga kvinnorna, som en före-och-efterberättelse om skönhet. Men målningarna planerades inte som pendanger. Duken med de äldre kvinnorna förstorades på 1800-talet, vilket hjälpte bilderna att se förenliga ut. Det skenbara sambandet beror delvis på senare hantering.

I De gamla kvinnorna bär en spegel frågan ”Qué tal?”, medan Tiden väntar bakom kvinnorna med en kvast. Kombinationen är grymt vardaglig. En mytologisk kraft kommer med ett städredskap, som om mänsklig fåfänga vore något att sopa undan. Den ena kvinnan är fortfarande upptagen av sin egen bild; betraktaren ser redan vem som står bakom henne.

Vetenskapliga undersökningar komplicerar också ytan. Röntgenfluorescens avslöjade att den ljusa klänningen ursprungligen var mörkblå och hade volanger. Duken täcker dessutom en äldre komposition. En välbekant museibild innehåller ett annat arrangemang under sig, och dess nuvarande ytterkontur är inte helt Goyas beslut. Det varnar för att förklara varje effekt som ett oförändrat uttryck för konstnärens avsikt.

Kvinnan i Brevet stannar för att läsa medan en följeslagare håller ett parasoll och en hund söker hennes uppmärksamhet. Vad står i brevet? Bilden ger ingen text att rådfråga. En teknisk studie 2022 ifrågasatte också den vanliga läsningen av de ljusa formerna i fjärran som tvätt på tork och identifierade i stället en brant med en stad ovanför. Till och med bakgrunden har stått emot en fastlagd förklaring.

Monet lånar ett sjukhus utsikt

Till de senare Londonmålningarna såg Monet mot parlamentet från St Thomas’ Hospital. Han hade först mött London på flykt undan fransk-tyska kriget 1870 och återkom 1899–1901. Lilles Parlamentet i London, stormig himmel är daterad 1904. Avståndet i tid spelar roll: en snabbt skiftande atmosfär kunde bli ämne för långvarigt ateljéarbete.

Parlamentet ger en igenkännlig form utan stabil kant. Torn och vatten tävlar med vädret om tydligheten. Efter händerna, vapnen och ansiktena i de tidigare bilderna blir svårigheten nästan kroppslig: hur långt kan ett hus lösas upp innan det slutar gå att identifiera? Växla mellan den breda silhuetten och färgens enskilda märken. Motivet håller ihop på ett avstånd och splittras på ett annat.

Ge det sista mötet lugn nog att kännas annorlunda än de tidigare. Bekräfta före resan tillgången till målningarna som betyder mest; samlingslistan garanterar inte dagens hängning. Välj en bänk när uppmärksamheten börjar skingras. Lilles museum byggdes med stora ambitioner men belönar den som kan ägna tio ostörda minuter åt en hjälm, en kvast eller en bit flod.