Museer och konst i Melbourne: Tiepolo, Waterhouse och australiskt måleri på NGV

Två flickor fick sex pence var av Tom Roberts för att sparka upp damm i ett tomt fårklippskjul. Han behövde luft som såg ut att vara fylld av arbete. En av flickorna, Susan Bourne, stod också modell för den unge pojken som stryker tjära på klippsår i Fårklippning. Bilden tycks fånga ett pågående arbete men byggde delvis på en liten föreställning efter att arbetarna gått hem.

På National Gallery of Victoria i Melbourne går det att undersöka hur sådana bilder blir allmän egendom. Vissa europeiska målningar korsade världen nästan direkt från sina första utställningar. Australiska verk kunde få vänta betydligt längre på att köpas in. Planera för institutionens två byggnader: NGV International vid St Kilda Road och Ian Potter Centre: NGV Australia vid Federation Square. Kontrollera enskilda verk före resan, även hur tillfälligt stängda salar påverkar besöket. Samlingen tillhör staden också när allt inte kan visas samtidigt.

Damm, ull och publik på Collins Street

Studierna till Fårklippning påbörjade Roberts på Brocklesby Station nära Corowa. Den färdiga målningen visades i hans ateljé i Melbourne 1890. Landsbygdsscenen hade alltså stadspublik redan från början. Männen böjer sig över fåren medan skjulets konstruktion ordnar arbetet i en följd av besläktade rörelser.

Detaljerna hindrar ordningen från att bli alltför abstrakt. Oljeflaskor för brynstenar fångar ljuset; en fårsax vilar mot en vägg. Varje föremål hör till en bestämd syssla, men Roberts har valt och arrangerat dem. Det betalda dammvirvlandet påminner om att övertygande iakttagelse och konstruktion kan finnas i samma bild. Att se noga är inte detsamma som att godta scenen som ett oplanerat ögonblick.

NGV förvärvade duken genom Feltons testamentsfond 1932, årtionden efter att den målats. Alfred Felton hade dött 1904 och lämnat en förmögenhet vars avkastning delades mellan välgörenhet och galleriet. Pengarna bidrog till inköp av både australiskt och europeiskt måleri. Ett fårklippskjul och en venetiansk festmåltid kunde nå Melbournes allmänhet genom samma finansiering.

En familj bygger sitt liv och lämnar en grav

McCubbins Pionjären lånar altartavlans tre fält för en nybyggarfamiljs berättelse. I det första anländer ett par till bushen. I mitten visar ett barn och ett hus att de har skapat ett liv. Slutscenen för in en grav och en stad i fjärran. Tavlan målades 1904, kort efter att Australien blivit en federation.

Slutet är mindre bestämt än det först verkar. Vi vet inte vem som dött eller om mannen vid graven är den förste nybyggaren, hans son eller någon annan. Att läsa fälten som en sammanhängande levnadsberättelse väcker frågor som duken inte besvarar. Avståndet mellan figurerna och staden gör en enskild förlust till en del av en större skildring av utveckling.

Berättelsen har sin bestämda synvinkel. Den visar europeisk bosättning som en följd av arbete, familj och uppoffring; ursprungsbefolkningens liv kommer inte in i familjehistorien. Marken blir platsen för de nyanländas framsteg. Man behöver inte hitta på en annan berättelse inom ramen för att se utelämnandet. Men triptyken kan då inte heller räcka som historieskrivning över platsen den visar.

Jämför den första gläntan med slutbildens utsikt mellan träden. Byggnader syns på avstånd medan en ensam figur tar förgrunden i anspråk. McCubbin låter samhällets framtid och den privata kostnaden finnas i olika skalor. Det går att uppskatta ljusmåleriet och samtidigt vara uppmärksam på vilka som ryms i den här bilden av nationen och vilka som lämnas utanför.

Kleopatra förbrukar en pärla, Melbourne köper en festmåltid

Kleopatra håller det dyrbara svaret på ett vad i Tiepolos Kleopatras gästabud. I Plinius berättelse bevisar hon att hon kan lägga mer än Marcus Antonius på en festmåltid genom att lösa upp en värdefull pärla i ättika och dricka den. Läs det som den antika berättelse målaren ärvde, inte som en verifierad redogörelse för en middag.

Gesten är liten jämfört med arkitekturen och dräkterna omkring. Tiepolo ger slöseriet en publik. Festmåltiden blir en scen där makten att förstöra ett värde bevisar förmågan att äga det. Se på avståndet mellan Kleopatras hand och åskådarna bortom bordet. Historien behöver det sociala utrymmet; utan vittnen förlorar vadet sin poäng.

Målningen köptes i Venedig 1744 för August III av Sachsen och kom senare till den ryska kejserliga samlingen. Den monterades till och med i ett tak på Michajlovskijslottet i Sankt Petersburg. Sovjetiska myndigheter sålde den 1932, och 1933 kom den till NGV genom Feltons testamentsfond. Flytten till Melbourne ingick i en långt större omfördelning av samlingar. Det var ingen direktresa från Tiepolos ateljé.

Konserveringen tillför en mindre högtidlig detalj. Röntgenbilder visade att Tiepolo ändrade hundens svans flera gånger innan han vek in den under djuret. Också i den här uppvisningen av enorma utgifter krävde en liten anatomisk detalj omtag. Hitta hunden efter att ha följt pärlan. Tavlan blir lättare att närma sig när målaren tillåts ha ett praktiskt problem.

Waterhouses sirener vållar bråk på land

Alla i Melbourne välkomnade inte Odysseus och sirenerna. Målningen köptes 1891 efter att ha visats på Royal Academy i London. Den fick lokal kritik för sin tolkning av Homeros, och museets förvaltare anklagades för att ha missbrukat offentliga medel. Sirenernas resa till Australien utlöste en strid om vad en offentlig samling borde köpa.

Waterhouse gav sirenerna kvinnohuvuden och fågelkroppar efter en antik grekisk vas på British Museum. Vissa kritiker hade väntat sig mer konventionellt förföriska kvinnor på en klippa. Arkeologin stödde hybridvarelserna men fick inte varje betraktare att tycka om dem. De sluter sig kring båten och för frestelsen rakt in i sjömännens arbetsutrymme.

Odysseus har befallt männen att binda honom vid masten och täppa till sina egna öron. Han vill höra det de måste motstå. Den ojämlika ordningen gör besättningens kroppsarbete avgörande: hjälten upplever sången medan andra håller farkosten i rörelse. Följ förhållandet mellan vingar och åror. Bilden kan inte ge oss musik, så den visar lyssnandets påfrestning genom kroppar som trängs.

Ett får vägrar gå därifrån

August Schencks Ångest kom till Melbourne 1880 efter att ha visats på Salongen i Paris 1878. En tacka står över ett dött lamm i snön, omgiven av kråkor. Fåglarna väntar. Scenen ber oss läsa beslutsamhet och sorg hos ett djur. Landskapet blir en konfrontation mellan en ensam individ och en organiserad skara.

Ställ tackan bredvid djuren i Roberts Fårklippning. Där ingår kropparna i ett system av arbete och nationellt välstånd; här blir en kropp mittpunkt i ett känslodrama. Ingen av bilderna ger en oförmedlad redogörelse för får. Skillnaden ger goda skäl att låta besökets europeiska och australiska delar fortsätta tala med varandra.

Delar du upp NGV på två dagar, ge varje byggnad ett ordentligt besök i stället för att pressa in den andra under sista timmen. Har du en dag, välj en kort lista och kontrollera först att verken går att se. Ta en paus mellan samlingarna. Dammet i skjulet och tystnaden kring ett dött lamm stannar längre i minnet om du låter lite vanligt stadsliv komma emellan.