Var kan man se William Blakes konst? Newton, Den gamle av dagar och en blodtörstig loppa

En loppa förklarade sig för William Blake. Enligt berättelsen som förknippas med hans vän John Varley rymde insekterna själarna hos män så blodtörstiga att större kroppar skulle göra dem farliga för hela landet. Resultatet, En loppas vålnad i Tates samling, är knappt tjugoen centimeter högt. Aptiten verkar betydligt större. Ett litet föremål kan rymma en hel förklaring av mänskligt våld. Det är en användbar förberedelse inför Blake.

Vägen mellan verken här går enklast från Tate i London till Fitzwilliam Museum i Cambridge. Möt dem som enskilda föremål, inte bara som välbekanta bokomslagsbilder. Blakes färgtryck bearbetades för hand, och exemplaren av hans illustrerade böcker kan skilja sig mycket åt. Versionen spelar roll. Det gör också storleken: en gestalt som fyller skärmen kan få dig att luta dig närmare på museet.

London: ett monster som ryms i handen

Varley var målare och astrolog och uppmuntrade Blake att teckna gestalterna han sade sig se i syner. En loppas vålnad hör till detta utbyte. Den utsträckta tungan och skålen gör hungern synlig. Tempera och guld på mahogny ger varelsen en materiell närvaro långt från en luftig uppenbarelse. Läs berättelsen som en återgiven vision av Blake, utan att göra den till vare sig medicinsk diagnos eller en övernaturlig händelse som går att belägga.

Att ge en insekt en muskulös skådespelares kropp rymmer en torr komik. Monstret verkar kapabelt till fruktansvärda saker, men den lilla pannån för hela tiden tillbaka betraktaren till det löjliga missförhållandet. Nöj dig inte med att kalla Blake egendomlig. Se hur omsorgsfullt han ger en bestämd last kroppslig form.

Bakom synerna låg också vanligt arbete. Blake försörjde sig främst som gravör, ofta genom att återge andras bilder. År 1809 försökte han nå en publik med en utställning i broderns lokaler i London. Den fick föga uppmärksamhet och en fientlig recension. Avståndet mellan ambitionernas storlek och publikens hjälper till att förklara varför mötet med originalen kan kännas så förtätat. Idéerna arbetades fram utan en trogen publik som väntade på dem.

London: Newton blickar nedåt

En ung naken man böjer sig över en geometrisk ritning i Newton, också i Tates samling. Han sitter på en skrovlig, övervuxen klippa, till synes under vatten. Kroppen kröker sig mot passaren tills uppmärksamheten tycks ha blivit hållning. Blake motsatte sig att synfältet begränsades till det mätbara. Men gestaltens skönhet gör bilden mer svårhanterlig än en karikatyr mot vetenskapen: koncentrationen fängslar även när den stänger ute omvärlden.

Motivet utformades först 1795 och trycktes och bearbetades på nytt omkring 1805. Det hör till gruppen som kallas de stora färgtrycken. Elohim skapar Adam, ett annat Tateverk ur gruppen, gör inträdet i den materiella världen smärtsamt. En mask slingrar sig om Adams ben. I Blakes läsning börjar syndafallet med människans skilsmässa från den andliga världen, snarare än enbart med olydnaden i Eden.

Kropparnas ställningar går att jämföra. Newton viker sig kring sin valda uppgift; Adam verkar fastnålad i tillvaron. Ingen av bilderna behöver ett förklarande schema över Blakes hela mytologi för att beröra. Börja med trycket mot en lem, huvudets vinkel eller utrymmet kring en kropp. Tankarna förmedlas genom dessa kroppsliga val.

London: Shakespeares ord lyfter från marken

En häst i luften och ett spädbarn leder inte genast tanken till ett tal om mord. Men Medlidande, i Tates samling, utgår från Macbeths föreställning om följderna av att döda Duncan. Shakespeare liknar medlidandet vid ett nyfött barn och himmelska ryttare. Blake ger liknelserna kroppar och placerar ett spädbarn och en beriden gestalt ovanför en kvinna som ligger utsträckt på marken.

Teaterns snabbt uttalade ord måste nu finnas samtidigt på samma ark. Följ den långa vågräta kroppen nedtill och rörelsen ovanför. Bilden tycks delad mellan fullständig stillhet och flykt. Tates exemplar är i stor utsträckning färdigställt för hand. Ordet tryck ska därför inte få dig att vänta ett mekaniskt upprepat föremål. Bläck och akvarell kunde förändra vad den tryckta bilden blev.

Cambridge: skaparen med mätredskapet

Fitzwilliam Museums Den gamle av dagar utgår från bilden till frontespisen i Europa – en profetia, utgiven 1794. Den gamle mannen sträcker en passare ut ur en ljuskrets. Miltons skildring av skapelsen gav en litterär förebild för redskapet, men Blakes Urizen gestaltar också begränsande makt. Bildens storslagenhet innebär inte att den reservationslöst godkänner auktoriteten den visar.

Med Blakes reliefetsning kunde ord och bilder tryckas från samma plåt. Han och hustrun Catherine färglade böckerna för hand. Läsaren mötte därför ett tillverkat föremål med egna färger och arrangemang, snarare än en standardiserad upplaga i modern mening. Minns frontespisens plats vid bokens tröskel: den utsträckta armen inleder ett resonemang.

Fråga museerna om just det verk du söker innan du bygger dagen kring det. Låt ögat få tid att ställa om från reproduktionens mått till originalets. Om du bara ser ett av föremålen, titta först utan att försöka tyda varje namn. Återvänd sedan till detaljen som oroade dig. Hos Blake kan masken eller skålen ge en bättre början än en hel ordbok över symboler.