Museer och konst i Versailles: Marie-Antoinette, David och Delacroix

Vaggan är tom, och pojken intill drar undan dess förhänge. I Élisabeth Vigée Le Bruns Marie-Antoinette och hennes barn syftar tomrummet på en dotter som dog medan porträttet var under arbete. En lockande berättelse säger att barnet målades över. Röntgenundersökningar har inte funnit något spår av henne under ytan. Sorgen är verklig; just denna berättelse om en ändring i målningen saknar belägg.

På Versailles möter man många bilder vars berättelser har blivit mer tillrättalagda än beläggen medger. Ägna en dag på slottet i Versailles åt hur härskare och senare regeringar ville framställa historien. Turen börjar hos en drottnings familj, går vidare till revolutionen och fortsätter med en general med fana och ett medeltida slag beställt av en kung på 1800-talet. Spara tid för staden utanför grindarna, där eden i bollhuset svors.

Modern skulle rädda drottningen

I september 1785 beställde Ludvig XVI familjeporträttet. Syftet var offentligt: Marie-Antoinettes modersroll skulle förbättra hennes anseende och presentera barnen som dynastins framtid. Vigée Le Brun avslutade målningen 1787. Drottningen sitter i röd sammet, med ett barn i knät och en dotter lutad mot sig, medan den tomma vaggan bryter bilden av en tryggad tronföljd.

Sophie Hélène Béatrix hade dött elva månader gammal. Porträttet ger förlusten utrymme utan att överge de formella kraven på kunglig representation. Moderns kropp bildar ett fast centrum, men barnens skilda gester hindrar gruppen från att stelna helt. Förhänget vid vaggan ber oss se det som saknas, snarare än ännu en ägodel.

Två avsikter behöver få finnas samtidigt. Här finns en familj drabbad av sorg och ett officiellt försök att ge en pressad monarki trovärdighet. Det ena utesluter inte det andra. Den som väntar sig enbart prakt och utsmyckning i Versailles kan börja med en svårare fråga: hur mycket privat känsla kunde en drottning visa när bilden av henne hörde till den offentliga striden?

En idrottslokal blir politisk scen

När de deputerade den 20 juni 1789 fann sin vanliga möteslokal stängd samlades de i bollhuset i Versailles. De svor att inte skiljas åt förrän Frankrike hade fått en författning. Byggnaden var avsedd för spel, inte uppförd som rikets mötessal. Den improviserade miljön är en del av det som gör händelsen intressant att följa till fots genom staden.

Jacques-Louis Davids Eden i bollhuset blev aldrig färdig. Han utvecklade projektet efter händelsen, medan revolutionens politiska läge ändrades snabbt. I studierna förvandlade han ett myllrande möte till en komposition där gesterna samlas i en gemensam riktning. Projektet hör till historien om hur eden har blivit ihågkommen, lika mycket som till edens egen historia.

Det bevarade bollhuset ligger i stadsdelen Saint-Louis nedanför slottet. Ge själva byggnaden ett eget besök och kontrollera tillträdet för den dag du ska dit. Det är lätt att blanda ihop den ihågkomna scenen, Davids ofullbordade projekt och senare minnesbilder av händelsen. Promenaden från det kungliga området in i staden ger bytet av politisk miljö ett avstånd som går att känna i benen.

Belley lutar sig bredvid en filosof

Anne-Louis Girodet målade Porträtt av Jean-Baptiste Belley 1797. Belley hade varit förslavad i Saint-Domingue och blev den första svarta ledamoten i det franska nationalkonventet. Han och kolonins övriga representanter anlände innan församlingen avskaffade slaveriet i februari 1794. På porträttet bär han ämbetsdräkt och stöder armbågen intill en byst av författaren Guillaume Raynal.

Sällskapet ger den levande politikern en plats bredvid en författare förknippad med motstånd mot slaveriet. Men Belleys avspända hållning får inte tas för trygghet. Hans politiska bana slutade i fängelse, och han dog i fångenskap på Belle-Île 1805. Det välputsade porträttet bevarar en auktoritet som händelserna inte lät honom behålla.

Arkiven gör också en enkel befrielseberättelse mer komplicerad: Belley hade själv ägt förslavade människor. Låt det faktumet stå kvar bredvid hans egen tidigare förslavning och hans roll som deputerad. Girodets kontrast mellan levande hud och vit marmor är stark, men den porträtterades historia låter sig inte reduceras till en bekväm symbol. Hans ställning i ett kolonialt samhälle förändrades, och det han hade vunnit förblev beroende av andras beslut.

Bonaparte vänder sig mot sin publik

Fanan höjs, svärdet sträcks fram och Bonaparte ser sig om som om trupperna strax ska följa honom. Antoine-Jean Gros Bonaparte vid Arcolebron gör en ung general till centrum för ett skeende större än duken. För själva bron blir det knappt någon plats över. Ansiktet och rörelsen framåt bär fram budskapet.

Genom Joséphine fick Gros möjlighet att måla Bonaparte efter sittningar i Milano. Bilden anknyter till striderna vid Arcole 1796, men hjältegesten ska inte läsas som ett bevis för att Bonaparte lyckades leda trupperna över bron. Försöket att ta sig över misslyckades. Måleriet omvandlar episoden till ledarskap och riktar uppmärksamheten mot mod och befäl i stället för just denna manövers militära utgång.

Efter porträttet av Belley skaver skillnaden. Den ene mannen står med republikens auktoritetssymboler; den andre tycks dra historien framåt med sin egen vilja. Jämförelsen ger något utan att vi behöver göra målningarna till förutsägelser. Båda byggdes för en publik som skulle känna igen en offentlig person. Gros åstadkommer igenkänningen med ett vridet huvud och en fanas diagonala svep.

En senare kung beställer ett mycket äldre slag

Ludvig Filip tänkte aldrig bosätta sig i Versailles. I stället omvandlade han det tidigare kungliga residenset till ett museum över Frankrikes historia, invigt 1837. Där fogades skilda regeringstider och regimer samman till en nationell berättelse. Därför spelar målningar utförda långt efter kungafamiljens avfärd så stor roll under ett konstbesök här.

Uppdraget att måla Slaget vid Taillebourg fick Delacroix 1834. Han visade tavlan på Salongen 1837 innan den installerades i Versailles inför museets invigning. Motivet var medeltida, men målningen svarade mot ett samtida program. Kroppar och hästar pressar samman våldet i en diagonal framrusning i stället för att ordna konflikten som en prydlig historisk översikt.

Gå i tanken tillbaka till drottningens vagga. Det porträttet bad en familj garantera framtiden; Ludvig Filips museum bad ett utvalt förflutet stödja nuet. Verken ger oss något just därför att avsikterna fortfarande syns utan att styra allt vi kan se. Delacroix trånga strid har sin egen bångstyriga energi, även inom en kunglig beställning som skulle ordna nationens minne.

Bestäm före bokningen vilka målningar och historiska rum som betyder mest, och kontrollera vilka besök som ger tillträde till dem. En slottsbiljett är inget löfte om att varje del av samlingen går att se. Ge också staden plats under dagen. Ät lunch utanför grindarna efter slottsbesöket och låt bollhuset bli ett planerat andra stopp, i stället för en omväg när orken redan är slut.