Museer och konst i Pau: Degas, Morisot och Ingres på en dag

Bomull glider mellan en mans fingrar medan en annan läser tidningen. Ingenting i Edgar Degas Ett bomullskontor i New Orleans förebådar en katastrof. Männen är klädda, firman har möbler, dagen verkar fortgå. Ändå gick familjeföretaget som visas i konkurs 1873, samma år som tavlan målades. Det är ett oroande första möte under en konstdag i Pau, långt från den amerikanska hamnstad där Degas fann motivet bland sina egna släktingar.

Vandringen förbinder Musée des Beaux-Arts vid rue Mathieu-Lalanne med Château de Pau. Stanna vid Berthe Morisots sömmande kvinna mellan Degas affärsrum och Ingres kungliga anekdot. Händerna går från att värdera en råvara till att sy tyg. I kungascenen utför en gest en hyllning. Sambandet är litet nog att bära med sig på promenaden och mer användbart än att försöka memorera flera sekler av franskt måleri.

Degas: ett familjeföretag i vita fibrer

Michel Musson sitter i förgrunden av Ett bomullskontor i New Orleans och undersöker ett prov. Degas morbror företrädde sydstaternas plantageägare; målarens bröder René och Achille köpte bomull åt franska köpmän. René läser tidningen medan Achille lutar sig mot en fönsterkarm. Rummet blir både arbetsplats och utvidgat familjeporträtt. Degas hade anlänt sent 1872 och stannade flera månader hos de amerikanska släktingarna. Ett privat besök förde honom nära en internationell handel.

Den vita högen på bordet drar samman de utspridda gestalterna. Följ den över duken när affären går från hantering av bomull till samtal och pappersarbete. Kostymer och tidningar ger intryck av civiliserad rutin. Bomullen har redan skilts från människorna som odlade och plockade den. Avståndet spelar roll. Industrin hade varit beroende av slavarbete, och efter inbördeskriget fortsatte exploateringen genom arrende mot andel av skörden. Kontoret får sin egen del av systemet att verka ordnad.

Ytterligare en ekonomisk ironi finns här. Degas hoppades att en textilfabrikant i Manchester skulle köpa målningen, men försäljningen blev inte av. Pau förvärvade den 1878 för 2 000 franc med medel ur Émile Noulibos testamente. I tackbrevet till intendenten Charles Le Cœur medgav Degas att det var en ny erfarenhet att väljas av ett museum. Tavlan som inte fann sin tilltänkta industriköpare blev hans första målning inköpt till en offentlig samling.

Paus konstmuseum hade grundats så sent som 1864. Den nuvarande art déco-byggnaden är från 1931, så förvärvet hör till ett tidigare kapitel än arkitekturen kring samlingen. Köpet gjordes medan Degas fortfarande arbetade, utan garanti för att framtidens besökare skulle gå tvärs genom staden för hans skull. Därför bör ett regionalt museum inte bara ses som en praktisk samling namn som redan godkänts på annat håll. Ibland kom beslutet före samstämmigheten.

Morisot: sömnad är ingen semester

Pasies sänkta huvud kunde höra till en sommardagdröm, men händerna har en uppgift. I Pasie syr i trädgården i Bougival målar Berthe Morisot en av de hushållsanställda utomhus, på en bänk intill en korg. Vita rosor fyller grönskan bakom henne. Trädgården ger skönhet och ljus; den har inte befriat modellen från arbetet. Efter bomullshandlarna skapar tyget i ett nytt par händer ett diskret samband mellan offentlig handel och arbete i hemmet.

Morisot och maken Eugène Manet hyrde hus i Bougival från 1881 till 1884. Tavlan är från det första året. Pasie återkom ofta i Morisots måleri. Här får ansiktet en finhet som skiljer sig från de löst målade växterna och kläderna. I hörnen syns bar duk. I stället för att fylla alla ytor lika låter Morisot uppmärksamheten samlas och skingras. Kanterna som verkar ofärdiga gör modellens koncentration mer övertygande, inte mindre.

Se särskilt på gränsen mellan ärmen och omgivningen. Museibesök tränar oss ofta att snabbt identifiera ting och gå vidare. Morisot gör vanan mindre tillfredsställande: nöjet ligger i att se färgmärken nästan bli ett fast föremål och sedan lossna igen. Motivet är varken anonym dekoration eller tillfälle till en stor moralisk läxa. Pasie har ett namn, en syssla och en hållning som drar henne undan vår granskning. Tavlan nådde Pau 1907 som gåva från Morisots svärson Ernest Rouart.

Ingres: kungen hedras genom en frånvarande hand

På slottet håller ett annat par händer ett svärd. Ingres Don Pedro av Toledo kysser Henrik IV:s svärd berättar om en spansk ambassadör som möter en page med den franske kungens vapen. Ambassadören knäböjer för att hedra det. Härskaren behöver inte stå framför honom: svärdet bär hans anseende. Den lilla duken målades 1819 som gåva till Ingres vän Jean Alaux och förvandlar diplomati till en nästan privat andaktsstund.

Läs episoden som en berättelse ur legenden kring Henrik IV, inte som en ögonvittnesrapport. Ingres återvände flera gånger till motivet; den tidigaste versionen, utställd 1814, är förlorad. Bilden i Pau bevarar en tidig form av hans intresse för historiska anekdoter. Skalan hör till lockelsen. Politisk prestige, vanligen uttryckt i enorma porträtt och slagfält, koncentreras till mötet mellan en böjd kropp och ett föremål. Kungens auktoritet tycks gå genom svärdet till mannen som bär det.

Henrik IV föddes på slottet 1553, men mycket av miljön som senare besökare mött gjordes om långt därefter. Ludvig Filip inledde en omfattande restaurering 1838 och återskapade renässansinteriörer för ett 1800-talshov. Han ville stärka bandet till sin bourbonske förfader. Själv hann han aldrig dit före landsflykten 1848. Den omintetgjorda avsikten ger palatset en extra mänsklig dimension: en monark förberedde en dynastisk hemkomst som hans egen regeringstid inte överlevde.

En promenad räddad åt staden

Parkens historia har andra huvudpersoner. När delar av den kungliga egendomen bjöds ut under revolutionen bildade invånare en förening för att köpa och bevara dem som offentlig promenadplats. År 1815 erbjöd de Ludvig XVIII egendomen på villkor att ortsborna skulle få fortsätta gå där. Parken hör alltså till vandringen av fler skäl än frisk luft. Dess överlevnad vittnar också om stadens organiserade vilja att behålla något den höll av.

Bygg dagen kring slottets besöksupplägg och ge sedan Degas och Morisot en ostressad stund på konstmuseet. Kontrollera före avfärd både öppettider och att målningarna går att se det datum du valt. Ta efteråt boulevard des Pyrénées från slottsidan mot Palais Beaumont. Låt sista promenaden sakna ett bestämt antal sevärdheter. Efter så många målade händer i syssla finns ett särskilt nöje i att inte ha något kvar att uträtta.