Stadsguide

Museer och konst i Nîmes: Delaroche, Boucher och samtidskonst intill romerska monument

Ett tomt fästhål kan återställa ett romerskt namn, en målare få en tvivelaktig historia att se verklig ut. Ägna en dag åt närstudier i Nîmes, från Cromwells lyfta kistlock till Fosters glasmuseum.

2 november 2026 · 7 min läsning · ART WIKIs redaktion

Bokstäverna var borta, men hålen fanns kvar. År 1758 använde Jean-François Séguier fästena på Maison Carrée för att återfinna templets tillägnan till Gaius och Lucius Caesar, Augustus barnbarn och adoptivsöner. Backa från templet och se sedan upp under gavelfältet. Tomrummen lät en gång en forskare sätta namnen tillbaka på byggnaden. I Nîmes ger växlingen mellan ett storslaget första intryck och ett litet belägg mycket att upptäcka.

Konstdagen kan börja på Musée des Beaux-Arts, söder om arenan. Fortsätt förbi Musée de la Romanité och genom centrum till templet och Carré d’Art. Med två dagar kan det arkeologiska museet få ett separat besök. Målningarna ger ett välkommet avbrott i en semester präglad av romersk sten. De frågar hur en bild kan få ett uppfunnet möte att verka lika övertygande som något bevarat i en inskrift.

Cromwell lyfter på locket

En man i stövlar håller en kista öppen i Delaroches Cromwell vid Karl I:s kista. Den döde kungen ligger i starkt ljus; motståndaren behåller hatten på. Scenen målades 1831 och bygger på litterära skildringar, bland andra Chateaubriands och Guizots, snarare än ett säkert dokumenterat möte mellan Cromwell och liket. Känslan av direkt närvaro är vad en 1800-talsmålare åstadkom när han föreställde sig 1600-talets England.

Cromwell devant le cercueil de Charles 1er ; Cromwell découvrant le cercueil de Charles 1er ; Cromwell ouvrant le cercueil de Charles 1er
Paul Delaroche, Cromwell vid Karl I:s kista, 1831. Det lyfta locket ger besökaren en besvärande del i Cromwells granskning. Se verket →

Delaroche arbetade för att göra uppfinningen kroppsligt övertygande. Scenmakare vid Parisoperan byggde en modell med gipsfigurer, och han undersökte Cromwells klädsel. Förberedelserna hjälper till att förklara bildens märkliga närhet. Det går att föreställa sig lockets tyngd och utrymmet som krävs för att hålla det, även om kroppslig övertygelse inte verifierar händelsen. Flytta blicken från kungen till handen som styr vad vi får se. Betraktarens tillträde beror på en gest av den dödes fiende.

Delacroix och Paul Huet invände mot Cromwells grova, otillräckligt respektfulla hållning, enligt en skildring bevarad av Alfred Robaut. Tvisten ger något precist att pröva. Verkar den påsittande hatten ohövlig? Antyder det böjda huvudet nyfikenhet, beräkning eller något svårare att namnge? Delaroche lämnar frågan öppen. Verkan ändras om man ser Cromwell som en segrare som granskar följderna av sina handlingar eller som en levande människa överraskad av dödens slutgiltighet.

Franska staten beställde bilden 1830 för 5 000 franc, med Salongen och Nîmes i åtanke. Den deponerades här 1834. Destinationen ingick i planen och var ingen senare tillfällighet. Ett landsortsmuseum skulle få en målning som Parispubliken redan hade grälat om. I samlingens historia ingår denna transport av samtida strid, förd söderut på en stor duk i stället för att stanna vid utställningen där den först blivit offentlig.

Boucher belönar en hund och roar en samlare

Den höjda tassen i Bouchers Belönad lydnad hör till en helt annan föreställning. En ung man erbjuder en godbit medan en kvinna lutar sig mot en fontän. Den lilla duken från 1768 var sannolikt tänkt för en samlares kabinett. En reproduktionsgravyr förbinder den med hovämbetsmannen Papillon de la Ferté. Nîmes köpte den 1827, när den kommunala samlingen ännu var ung. Ett privat nöje hade blivit något främlingar kunde dela.

L'Education d'un chien ;  L'Obéissance récompensée
François Boucher, Belönad lydnad, 1768. Hunden ger en liten handling som de två människorna kan samlas kring. Se verket →

Lägg märke till rosen vid kvinnans urringning och sedan det rosa som fortsätter i kinderna och molnen. Scenen ser avspänd ut, men gestalterna ingår i en kontrollerad triangel. Boucher ger ögat flera skäl att stanna utan att kräva en dramatisk intrig. Hunden får antingen sin belöning eller väntar lite till. Allt utöver den blygsamma spänningen ligger i blickarna mellan människor, färgskiftningarna och målarens förmåga att få ett omsorgsfullt arrangerat möte att verka tillfälligt.

För samman de två bilderna i minnet före avfärden. Båda ger en åskådare tillträde till en delvis privat stund. Den ena låter oss granska en avsatt kungs kropp, den andra se en liten dressyrhandling. Skillnaden i skala spelar roll. Delaroches möte upptar ett stort fält framför besökaren, medan Bouchers kan tas in närmare. Att byta avstånd ingår i att byta sorts uppmärksamhet.

Ett museum växer ur ett romerskt tempel

Målningarna tillhör en samling som först hade sitt hem i Maison Carrée. Antika föremål delade templet med senare måleri och skulptur tills utrymmet inte räckte. Det nuvarande museet följde på en arkitekttävling som vanns av Nîmesfödde Maximilien Raphel och byggdes 1903–1907. Den högtidliga utsidan döljer en praktisk omsorg om modern konstruktion och ljus. Glastak och metallstommar visar hur en byggnad kan blicka bakåt och samtidigt lösa sin egen tids behov.

Stanna på vägen norrut vid arenan och Elizabeth de Portzamparcs Musée de la Romanité, öppnat 2018. Glashuden viker sig kring en fyrkantig volym mitt emot amfiteatern av sten. En offentlig passage genom huset leder mot den arkeologiska trädgården. Även om samlingarna får vänta till i morgon förtjänar vägen dit uppmärksamhet. Korsa platsen mellan husen och se museets till synes mjuka yta förändras mot de upprepade valven mitt emot.

Foster svarar templet tvärs över torget

Carré d’Art började med en tävling 1984, vunnen av Norman Foster, och öppnade den 8 maj 1993. Uppdraget förenade ett museum för samtidskonst med ett folkbibliotek. Mitt emot Maison Carrée använde Foster smala metallstöd och ett skärmtak som svar på den antika portiken, medan mycket av utrymmet placerades under mark. Mötet förstås enklast från det gemensamma torget. Flytta dig i sidled så skiljs de två uppsättningarna pelare åt och överlappar sedan igen.

Inne i Carré d’Art leder ett inglasat atrium dagsljus genom byggnaden. Besöket gäller arkitekturen lika väl som konsten, så skynda inte direkt till utställningsentrén. Se genom konstruktionen mot staden. Biblioteket ger huset en daglig uppgift bortom museiturismen, och templet fortsätter vara en del av upplevelsen genom skiftande vyer. Spara tid för den aktuella utställningen efter det första långsamma varvet. Glasfasaden är inte hela prestationen.

Tisdag till söndag är det säkrare valet för den här vägen: både konstmuseet och Carré d’Art har normalt stängt på måndagar. Fråga i förväg om en bestämd tavla är avgörande för besöket. Med trötta fötter kan du stanna vid Maison Carrée och skjuta upp de arkeologiska samlingarna. Alla interiörer på en eftermiddag lämnar lite tid åt själva seendet. Torget passar för en lång paus, med tillräckligt mycket arkitektur framför dig för att guiden ska kunna läggas undan.

På omslaget: Cromwell devant le cercueil de Charles 1er ; Cromwell découvrant le cercueil de Charles 1er ; Cromwell ouvrant le cercueil de Charles 1er — Paul Delaroche. © Rémi Bénali, Florent Gardin; Ministère de la Culture (France), base Joconde