Museer och konst i Grenoble: Modigliani, Fantin-Latour och Jacqueline Marvals kvinnor

En ung man träder fram ur mörkret i vit skjorta, med en pensel i handen. Henri Fantin-Latour var tjugotre när han målade detta Självporträtt 1859. Han skickade det till Salongen i Paris och fick avslag. Över fyrtio år senare skänkte han det till Grenoble, staden där han var född. Samlingen här är full av enskilda människors beslut, ibland i strid med den rådande smaken.

Ge Musée de Grenoble en förmiddag. Gåvor och personliga förfrågningar formade samlingen lika mycket som inköp. Bakom de målade ansiktena finns vänskap och brev till intendenter, ibland skrivna årtionden efter målningens tillkomst. Våra uppgifter anger museet som hem för bilderna i guiden men bekräftar inte deras nuvarande tillgänglighet. Kontakta museet om någon duk för dig till Grenoble och lämna tid mellan mötena att se hur olika målarna använder vitt.

Flora kommer som bröllopsgåva

Blommor sprids kring en naken kvinna som står ovanför jordglobens välvning. I François Gérards Flora smeks av Zefyros, målad 1802, blir vinden närvarande utan att behöva en andra fast kropp. Flora korsar armarna över bröstet och sluter ögonen. Blommorna bär rörelsen som hennes egen gestalt håller tillbaka. Se först på hur de sprids och sedan på fötterna: hela scenen balanserar mellan dans och svävande.

Museet för motivet tillbaka till Ovidius berättelse om Flora och Zefyros och pekar ut ett mer omedelbart socialt tillfälle. Gérard gav tavlan till vännen madame de Fourcroy, född Adélaïde-Flore Belleville, vid hennes omgifte. Namnet betyder något. Gudinnans blomsterdomän kunde också tilltala en verklig kvinna som fick en gåva. Målningen ingick i ett dekorativt program för Charles Gaudins hus i Paris och kom till Grenoble genom Léon de Beyliés donation 1900.

Behåll båda miljöerna medan du ser. Myten ger avstånd, men gåvan för kroppen tillbaka till en privat krets av vänner, äktenskap och smak. Gérards yta begär en annan uppmärksamhet än den unge målarens skjorta i Fantins porträtt. Ingen av dem är en oskyldig redovisning av hur någon råkar stå. Gérards gestalt vände sig till besökare i ett privat hem; Fantins mötte en utställningsjurys omdöme.

Det refuserade porträttet kommer hem

Fantin-Latour behöll sitt Självporträtt vid tjugotre års ålder till 1901. Efter Salongens avslag gav vännen François Bonvin det plats i sin ateljéutställning. Årtionden senare skrev Grenobles intendent Jules Bernard och bad om ett verk; Fantin svarade med denna bild. Museets redogörelse bevarar Bernards förtjusta rapport till borgmästaren. En samling kan växa ur något så vanligt, och så svårt, som att någon hittar rätt människa att fråga.

Fantin föddes här 1836 men flyttade med familjen vid fem års ålder. Förbindelsen handlar därför om återkomst och hågkomst, inte ett liv med traktens utsikter som motiv. I porträttet fångar ljuset ansiktet, skjortan och penselhanden medan bakgrunden förblir mörk. Penseln är ett yrkesanspråk. Det ljusa tyget är också ett målarproblem: hur mycket ljus kan ett vitt parti hålla innan det lossnar från kroppen?

Breven beskriver kvällar framför spegeln efter besök på Louvren. Den tillgängliga modellen var han själv. Det praktiska förhållandet är mer användbart än en uppfunnen psykologisk bekännelse i ansiktet. Följ skjortans kant mot mörkret och hur handen blir läsbar genom ljus. Du ser någon pröva sina medel och sedan lägga fram prövningen som belägg för att han förtjänar att tas på allvar.

Jacqueline Marval ändrar gästlistan

Fyra kvinnor sitter på golvet medan en femte bär in förfriskningar. Jacqueline Marvals Odaliskerna, målad 1902–1903, sprider gestalterna över en bred duk. Kropparna har tyngd och sammankomsten har en vanlig syssla i centrum. Titeln för med sig odaliskens nedärvda fantasivärld, men brickan och gruppens självständiga samvaro avbryter den gång på gång. Läs kvinnorna som grupp på avstånd innan du granskar ett enda ansikte.

Marval hade hetat Marie Vallet och var född i Quaix-en-Chartreuse nära Grenoble. Före flytten till Paris 1895 utbildade hon sig till lärare och arbetade med att sy västar. Förbindelsen med Jules Flandrin hjälpte henne att öppna ett annat liv i måleriet. Kulturministeriets biografi följer henne från yrkesbytet till deltagandet i New Yorks Armory Show 1913. Karriären gör färden mellan Grenoble och Paris till ett utbyte åt två håll, inte en enkel avresa till huvudstaden.

Tillsammans med Flandrin presenterade hon Grenobles intendent Andry-Farcy för bland andra Matisse och Picasso och hjälpte museet att få gåvor. Marval behöll också Odaliskerna livet ut; systern donerade den 1933. Hon hör till berättelsen både som målare och som någon vars relationer förändrade ett offentligt museums förvärvsmöjligheter. Se igen på kvinnorna kring förfriskningarna med den vetskapen: deras skapare hjälpte till att avgöra vilka andra som fick komma in i samlingen.

En vit krage och ett tidigt beslut

Lunia Czechowska sitter med knäppta händer och lätt lutat huvud i Modiglianis Kvinna med vit krage. Porträttet målades 1917 och köptes från Bernheim-Jeune 1923. Museet anger det som den första Modiglianimålning som förvärvades av ett museum. Uppgiften är lätt att gå förbi i dag. Den betyder att Grenoble gjorde ett offentligt åtagande innan just den platsen i museihistorien hade fyllts.

Lunia var en ung polska som bodde hos målarens konsthandlare Léopold Zborowski och hans hustru Hanka. Den förlängda halsen och det ovala ansiktet utplånar inte att en enskild människa satt framför honom. Jämför kragen med Fantins skjorta. Båda vita partierna för blicken mot ett ansikte, men vägarna känns olika: Fantin bygger en gestalt ur mörkret, medan Modigliani drar dig längs en förlängd kontur. Ge jämförelsen några minuter i stället för att bocka av likheten.

Museichefen hade gjort pastareklam

Andry-Farcy, utnämnd 1919, hade arbetat som konstnär, reklamtecknare och kritiker. Före museet skapade han figuren Père Lustucru med äggformad mage för pastareklam. Kunskapen om tidningar och konstnärskretsar blev redskap för en modern samling. Institutionen själv hade börjat 1798 efter att ortsbor vädjat om bevarande av verk beslagtagna under revolutionen. Vid båda tillfällena argumenterade människor för vad en offentlig samling borde göra.

Avsluta med att uppmärksamma byggnaden, använd sedan 1994. Arkitekterna planerade indirekt takljus och förbindelser mellan rummen, staden och landskapet omkring. Följ den inbjudan ut efter porträtten. Behåll minst två timmar åt de valda målningarna, lägg till en paus om koncentrationen sviktar och lämna tid för en promenad efter lunchen. Grenoble belönar den som minns ett ansikte och ett beslut mer än den som hinner varje vägg.